Rosander

Början på veckan var rätt deppig, kände att jag var ensam i denna stad. Mina underbara vänner Hannah, McEwen och Niklaus åkte ju hem innan jul. Men, att deppa och hålla sig för sig själv duger inte om man inte vill vara ensam! Så, på måndagen gick jag, en tjej från Kina vid namn Ming-Ming och en jättesnäll tjej från Brasilen - Julie - till museet. Där gick vi bla. en guidad tur om kiltens historia med en guide som såg ut som om han borde sitta i en rullstol och ta hissen, men som sedan sprang hit och dit, upp och ner, i en sådan takt att vi unga friska ungdomar hamnade på efterkälken. För att vi inte skulle tuppa av av anstängningen lät han oss därför vila en stund på ett par bänkar medan han själv fortsatte berättandet på stående fot.
Igår gick samma gäng, inklusive en jättretrevlig Brasiliansk kille vid namn Artur (när han uttalade det första gången hängde jag inte med alls. Mitt "superminne", som gör att jag är extreeeemt dålig på namn, hjälpte mig inte alls. Men, hjälpen kom när han sa "It's like the king! King Arthur, but without the h! Hans namn är nu lagrat!) till galleriet. Rolig kuriosa; Julie och Artur kommer från samma lilla stad i Brasilien (de tycker nämligen att en stad på 1,5 miljoner invånare är liten - tacka vet jag Linde med sina elva tusen. Punkt.), kände inte varandra innan och är de enda från Brasilien på skolan. Vilket sammanträffande va?? Hur som, tillbaka till ämnet. Galleriet. Det började med målningar av änglar och Jesusar och jag var rätt uttråkad. Menade på att det nog inte var något för mig, men DÅ! Då kom vi till en annan avdelning speciellt för en konstnär vid namn Paul Sandby. Jag och Artur förälskade oss i hans enkla stil, vattenfärg och bläck, och gick från en tavla till en annan och höll oss fascinerat kvar i minst en timme. Efter vankades det varm underbar choklad på Starbucks och sedan fick jag springa hem och äta något innan det var dags för nybörjarkurs i Ceilidh! Efter att ha gått på så många Ceilidhs kan man kanske tycka att jag borde ha känns mig hemma, men icka sa nicke! Vals- och polkabitarna visade sig vara rätt krångliga ändå! Fast, kan väl skylla detta på att jag fick vara "kille" i dessa danser, eftersom vi var övervägande tjejer denna gång.
Idag var det raka vägen hem, för att städa mitt rum och skriva Personal Statement. Nästan klar med skrivandet nu, men ändringar förväntar jag mig. Nu dags för stärkade MAT och sedan dags för pubkväll! Första pubkvällen på året, på samma gamla vanliga Murphy's, lär innebära många nya ansikten på en och samma gång!

Tjo! (Märker kanske att jag inte är deppig längre?)

Paul Sandby