Ruiner och annat skojsigt!
Tisdag idag, vilket normalt betyder Ceilidh på The Lot, men idag är ett undantag. Min vänstra fot (inte den som ballade ut förra gången) känns inte helt bra, så jag ska vara en duktig flicka denna gång och inte överbelasta den. Vila är ordet vi söker och det ska jag också göra till torsdag då jag har ännu en steppdansklass och möjligen också fredag, då det är än stor ceilidh som jag gärna skulle vilja gå på. Får se hur foten mår helt enkelt!
Steppdansen var jätterolig! Jag hade visserligen inte bra skor, kände mig ungefär som storfot i mina grova kängor. Har därför köpt nya enbart för Ceilidhs och steppdansen. Plus inlägg för att det ska vara lite mjukare vid nedtramp. Man blev verkligen trött efter en timmes skuttande upp och ned! Jag var dessutom den enda nya eleven (vi är sex totalt), de andra har gått en termin förut. Även den yngsta, då de andra är närmare femtio. Men,men, det är lika roligt för det! När jag var påväg dit fick jag lite problem dock. Hittade inte bussen jag var tänkt att ta, så jag sprang fram och tillbaka längs med Princes Street innan jag gav upp, tog en taxi och kom femton minuter försent. De hade inte riktgt kommit igång när jag väl anlände med andan i halsen, så det var ju toppen! Fick en vägbeskrivning hur jag skulle komma tillbaka igen och det visade sig att jag kunde ta buss 11 som helt fräckt passerar McDonald Road där jag bor. Kunde alltså ha tagit den redan från början, men jag följde instruktioner som dansläraren givit mig, så så var det med det.
I helgen åkte jag och Pascalle, plus hennes bror som kommit på besök, upp till högländerna. Vi tog en tur västerut, mot Loch Lomond som skulle bli sista stoppet innan vi skulle vända om och åka hem. Vi såg bland annat slottet som Monty Python gänget hade i filmen The Holy Grail, därav fotot med kokosnötterna (som jag inte hade, så man får ha lite fantasi). Förövrigt var det ett urvackert slott som låg vid foten av en Loch, som såg så himla mystiskt vacker ut när dimman rullade in när solen var påväg ner bakom kullarna. Otroligt vackert!
INu dags för mig att plugga lite, till IELTS-testet, innan jag ska träffa Pascalle, Artur och Ming-Ming för en spelkväll! Tydligen inns det en pub bortom South Bridge som annordnar sällskapsspelskvällar. Hur mysigt låter inte det? Anledningen till att det blev spelkväll för oss alla var att när jag sa att jag inte kunde komma ikväll blev alla i gruppen besvikna och ville inte heller gå. Kändes faktiskt rätt sött! Oh-oh! Fick finaste komplimangen förra veckan under tisdags Ceilidhen, ett italienskt par kom fram till mig och bad mig hjälpa dem genom en dans, för de ansåg att jag ju kunde det så bra! :D
Igår samlades vi förövrigt i vårt kök och kollade på Braveheart. Älskar den filmen!
Steppdansen var jätterolig! Jag hade visserligen inte bra skor, kände mig ungefär som storfot i mina grova kängor. Har därför köpt nya enbart för Ceilidhs och steppdansen. Plus inlägg för att det ska vara lite mjukare vid nedtramp. Man blev verkligen trött efter en timmes skuttande upp och ned! Jag var dessutom den enda nya eleven (vi är sex totalt), de andra har gått en termin förut. Även den yngsta, då de andra är närmare femtio. Men,men, det är lika roligt för det! När jag var påväg dit fick jag lite problem dock. Hittade inte bussen jag var tänkt att ta, så jag sprang fram och tillbaka längs med Princes Street innan jag gav upp, tog en taxi och kom femton minuter försent. De hade inte riktgt kommit igång när jag väl anlände med andan i halsen, så det var ju toppen! Fick en vägbeskrivning hur jag skulle komma tillbaka igen och det visade sig att jag kunde ta buss 11 som helt fräckt passerar McDonald Road där jag bor. Kunde alltså ha tagit den redan från början, men jag följde instruktioner som dansläraren givit mig, så så var det med det.
I helgen åkte jag och Pascalle, plus hennes bror som kommit på besök, upp till högländerna. Vi tog en tur västerut, mot Loch Lomond som skulle bli sista stoppet innan vi skulle vända om och åka hem. Vi såg bland annat slottet som Monty Python gänget hade i filmen The Holy Grail, därav fotot med kokosnötterna (som jag inte hade, så man får ha lite fantasi). Förövrigt var det ett urvackert slott som låg vid foten av en Loch, som såg så himla mystiskt vacker ut när dimman rullade in när solen var påväg ner bakom kullarna. Otroligt vackert!
INu dags för mig att plugga lite, till IELTS-testet, innan jag ska träffa Pascalle, Artur och Ming-Ming för en spelkväll! Tydligen inns det en pub bortom South Bridge som annordnar sällskapsspelskvällar. Hur mysigt låter inte det? Anledningen till att det blev spelkväll för oss alla var att när jag sa att jag inte kunde komma ikväll blev alla i gruppen besvikna och ville inte heller gå. Kändes faktiskt rätt sött! Oh-oh! Fick finaste komplimangen förra veckan under tisdags Ceilidhen, ett italienskt par kom fram till mig och bad mig hjälpa dem genom en dans, för de ansåg att jag ju kunde det så bra! :D
Igår samlades vi förövrigt i vårt kök och kollade på Braveheart. Älskar den filmen!
(klipper-klapperi)
Lokalt band kallat Rantum Scantum på en pub vi gick till i lördags.
Utsökt vy från Kilchurn Castle.
Förkylning, men ack så aktiv!
Jepp,jepp. Den här veckan kommer inte att vara nådig! På tisdagen var det Ceilidh på The Lot, som vanligt, och så är det ännu en på fredag, fast då den stora i South Halls. På onsdagen var det tänkt att jag skulle gå på Ceilidh-kurs, men det var då jag blev förkyld. Går nästa vecka istället! Idag är en intressant dag, eftersom jag ska gå på min första lektion i skotsk steppdans! Vettskrämd och nervös? Inte alls.... Nej, men det ska bli riktigt roligt, även om det är något helt nytt och mina "dansskor" som mamma sände från Sverige inte anlänt ännu. Plus det faktum att näsan rinner och är röd.
Igår gick vi och kollade på Sherlock Holmes på bio. Kanske lite för modern i min smak- menar, en massa specialeffekter och slow motion rörelser som i Matrix?? - men helt okej för en skön avslappnad eftermiddag! Innan dess gick jag och Pascalle och käkade fish and chips alldeles i närheten. Vi frågade i skolan var man kunde få tag på det bästa stället för denna klassika rätt och till vår förvåning hamnade denna billiga håla på top fyra, jämte ställen där man får betala ivarjefall fyrdubbla priserna. Vi ska dra med Juliana till samma ställe aningen i morgon eller lördag och funderar dessutom på att prova deras specialité "Deep fried Mars bars". Man undrar ju hur det smakar. Men, är vi tre som delar på läskigheterna, så kanske det inte är så farligt! Vet att Niklaus testade det, antagligen köpte han det på samma ställe, men vet inte vad hans sista utlåtande om snackset blev.
På lördag har vi planerat en korgrunda i samma andra som förra lördagen. Vi startade med kära gamla Greyfriars Bobby's, dit jag drog ett gäng enbart för den mysiga stämingen och killen som spelar folkmusik där. Pinsamt nog hade han fortfarande semester och kommer tillbaka i februari! Jag som hade ett litet paket med svenskt hembakat godis med mig enbart för honom...! När de stängde runt elva var min tanke att gå hem och sova, eftersom vi skulle åka till Glasgow rätt tidigt följande dag. Men, majoriteten ville vidare till mer aktiva ställen och jag sa inte mot länge. Vi begav oss Frankenstein, där jag kände mig riiiiktigt malplacerad till en början. Inte alls min slags musik. Men, så ändrade de plötsligt musikstilen och de spelade godingar från 80-talet! De körde till och med en låt från mitt favoritband Journey!! När klockan var ett och jag återigen trodde det var dags få hemfärd, bar det stället av mot Dropkick Murphy's. (eller ja, vi gick till ett annat ställe vid namn Opium först, men det var så himla trångt att vi skyndade ut efter fem minuter) Jag som alltid trott att det stället alltid är tomt hade helt fel. Det var massa folk och livemusik! På scenen stod ett folkmusikband med elfiol i spetsen och det var helt underbart! Vi började dansa loss i buggaktiga rörelser och vi hade jättekul! Det vill jag göra om igen!
Nu dags att käka ett äpple innan jag drar iväg på steppdans! Gaaah!!
Igår gick vi och kollade på Sherlock Holmes på bio. Kanske lite för modern i min smak- menar, en massa specialeffekter och slow motion rörelser som i Matrix?? - men helt okej för en skön avslappnad eftermiddag! Innan dess gick jag och Pascalle och käkade fish and chips alldeles i närheten. Vi frågade i skolan var man kunde få tag på det bästa stället för denna klassika rätt och till vår förvåning hamnade denna billiga håla på top fyra, jämte ställen där man får betala ivarjefall fyrdubbla priserna. Vi ska dra med Juliana till samma ställe aningen i morgon eller lördag och funderar dessutom på att prova deras specialité "Deep fried Mars bars". Man undrar ju hur det smakar. Men, är vi tre som delar på läskigheterna, så kanske det inte är så farligt! Vet att Niklaus testade det, antagligen köpte han det på samma ställe, men vet inte vad hans sista utlåtande om snackset blev.
På lördag har vi planerat en korgrunda i samma andra som förra lördagen. Vi startade med kära gamla Greyfriars Bobby's, dit jag drog ett gäng enbart för den mysiga stämingen och killen som spelar folkmusik där. Pinsamt nog hade han fortfarande semester och kommer tillbaka i februari! Jag som hade ett litet paket med svenskt hembakat godis med mig enbart för honom...! När de stängde runt elva var min tanke att gå hem och sova, eftersom vi skulle åka till Glasgow rätt tidigt följande dag. Men, majoriteten ville vidare till mer aktiva ställen och jag sa inte mot länge. Vi begav oss Frankenstein, där jag kände mig riiiiktigt malplacerad till en början. Inte alls min slags musik. Men, så ändrade de plötsligt musikstilen och de spelade godingar från 80-talet! De körde till och med en låt från mitt favoritband Journey!! När klockan var ett och jag återigen trodde det var dags få hemfärd, bar det stället av mot Dropkick Murphy's. (eller ja, vi gick till ett annat ställe vid namn Opium först, men det var så himla trångt att vi skyndade ut efter fem minuter) Jag som alltid trott att det stället alltid är tomt hade helt fel. Det var massa folk och livemusik! På scenen stod ett folkmusikband med elfiol i spetsen och det var helt underbart! Vi började dansa loss i buggaktiga rörelser och vi hade jättekul! Det vill jag göra om igen!
Nu dags att käka ett äpple innan jag drar iväg på steppdans! Gaaah!!
The Last Dropp and underground tours
Ännu en vacker kall dag! Efter lunchen gick vi på "extra-klass" (den som Jim hade förut, men som Adrian nu tagit över) som visade sig handla om whiskyns historia. Intressant! Den absolut roligaste lärdomen från timmen var det skotska uttalet på whiskyn Laphroaig; låter mer som lafRRRRRRoIIIg :D Grovt rullande r och betoning på i:et! Det ni whiskyälskare! Dessutom är det en dödssynd att stava whisky med e på slutet, som de gör i USA. Enligt en gammal skotsk poet var det något i stil med handklovar och ikastning i sjön som väntade för den som gjorde det fatala misstaget!
Efter detta hade vi planerat två rundturer vid Royal Mile. Inte vilka som helst, men underjord! En skulle vara mer historiskt inriktad, medan den andra var om spöken! Eftersom vi stod och snackade med killen som gav ut reklambroschyrer kanske trettio minuter slutade det med att vi hoppade över den historiska denna gång och gav oss direkt på den med spöken och andar. Även om jag inte egentligen tror på sådant var det riktigt läskigt! Vi fick bege oss nerför en sidogata från Royal Mile och sedan in genom en gammal öppning (med övermänskliga trappstegsstorlekar) för att sedan komma in i ett fuktigt gammalt rum. Tydligen hade rummet på sjuttiotalet varit för vilda studenter, innan man upptäckte vad som döjde sig bakom. Det var först när de - olovligt - hade sönder en vägg i sovrummet som de hittade den gamla gränd (kallat "close") som varit okänd för allmänheten så länge. Där inne hade de, förutom verktyg till matlagning och mindre trevligt "benkrosseri i tortyrändamål", hittat både ben från djur och människor. Från gatan fanns flera rum, där fukten dröp och efter att ha konsulterat historiker och andeframkallare kom man fram till grändens blodiga historia. Flera hundra som blivit instängda i ett litet rum under en brand i staden för länge sedan, men som blev mer eller mindre grillade där inne när de inte kunde öppna dörren ut... det och mycket mer. Sådana historier berättade guiden i skenet från ett ensamt ljus i handen. Inte konstigt att man blev vettskrämd för minsta lilla ljud i väggarna!!
Efter en superb middag på Pizza Hut spenderade vi sedan kvällen på puben The Last Drop. Nu har jag också officiellt testat Hot Toddy! Varm vatten, whisky, citron, nejlikor och kanelstång!
Nu, mars i säng. Sova länge och upp för ännu en trevlig dag i städernas stad!
Efter detta hade vi planerat två rundturer vid Royal Mile. Inte vilka som helst, men underjord! En skulle vara mer historiskt inriktad, medan den andra var om spöken! Eftersom vi stod och snackade med killen som gav ut reklambroschyrer kanske trettio minuter slutade det med att vi hoppade över den historiska denna gång och gav oss direkt på den med spöken och andar. Även om jag inte egentligen tror på sådant var det riktigt läskigt! Vi fick bege oss nerför en sidogata från Royal Mile och sedan in genom en gammal öppning (med övermänskliga trappstegsstorlekar) för att sedan komma in i ett fuktigt gammalt rum. Tydligen hade rummet på sjuttiotalet varit för vilda studenter, innan man upptäckte vad som döjde sig bakom. Det var först när de - olovligt - hade sönder en vägg i sovrummet som de hittade den gamla gränd (kallat "close") som varit okänd för allmänheten så länge. Där inne hade de, förutom verktyg till matlagning och mindre trevligt "benkrosseri i tortyrändamål", hittat både ben från djur och människor. Från gatan fanns flera rum, där fukten dröp och efter att ha konsulterat historiker och andeframkallare kom man fram till grändens blodiga historia. Flera hundra som blivit instängda i ett litet rum under en brand i staden för länge sedan, men som blev mer eller mindre grillade där inne när de inte kunde öppna dörren ut... det och mycket mer. Sådana historier berättade guiden i skenet från ett ensamt ljus i handen. Inte konstigt att man blev vettskrämd för minsta lilla ljud i väggarna!!
Efter en superb middag på Pizza Hut spenderade vi sedan kvällen på puben The Last Drop. Nu har jag också officiellt testat Hot Toddy! Varm vatten, whisky, citron, nejlikor och kanelstång!
Nu, mars i säng. Sova länge och upp för ännu en trevlig dag i städernas stad!
Vaults in Edinburgh
Vecka 1 in progress
Början på veckan var rätt deppig, kände att jag var ensam i denna stad. Mina underbara vänner Hannah, McEwen och Niklaus åkte ju hem innan jul. Men, att deppa och hålla sig för sig själv duger inte om man inte vill vara ensam! Så, på måndagen gick jag, en tjej från Kina vid namn Ming-Ming och en jättesnäll tjej från Brasilen - Julie - till museet. Där gick vi bla. en guidad tur om kiltens historia med en guide som såg ut som om han borde sitta i en rullstol och ta hissen, men som sedan sprang hit och dit, upp och ner, i en sådan takt att vi unga friska ungdomar hamnade på efterkälken. För att vi inte skulle tuppa av av anstängningen lät han oss därför vila en stund på ett par bänkar medan han själv fortsatte berättandet på stående fot.
Igår gick samma gäng, inklusive en jättretrevlig Brasiliansk kille vid namn Artur (när han uttalade det första gången hängde jag inte med alls. Mitt "superminne", som gör att jag är extreeeemt dålig på namn, hjälpte mig inte alls. Men, hjälpen kom när han sa "It's like the king! King Arthur, but without the h! Hans namn är nu lagrat!) till galleriet. Rolig kuriosa; Julie och Artur kommer från samma lilla stad i Brasilien (de tycker nämligen att en stad på 1,5 miljoner invånare är liten - tacka vet jag Linde med sina elva tusen. Punkt.), kände inte varandra innan och är de enda från Brasilien på skolan. Vilket sammanträffande va?? Hur som, tillbaka till ämnet. Galleriet. Det började med målningar av änglar och Jesusar och jag var rätt uttråkad. Menade på att det nog inte var något för mig, men DÅ! Då kom vi till en annan avdelning speciellt för en konstnär vid namn Paul Sandby. Jag och Artur förälskade oss i hans enkla stil, vattenfärg och bläck, och gick från en tavla till en annan och höll oss fascinerat kvar i minst en timme. Efter vankades det varm underbar choklad på Starbucks och sedan fick jag springa hem och äta något innan det var dags för nybörjarkurs i Ceilidh! Efter att ha gått på så många Ceilidhs kan man kanske tycka att jag borde ha känns mig hemma, men icka sa nicke! Vals- och polkabitarna visade sig vara rätt krångliga ändå! Fast, kan väl skylla detta på att jag fick vara "kille" i dessa danser, eftersom vi var övervägande tjejer denna gång.
Idag var det raka vägen hem, för att städa mitt rum och skriva Personal Statement. Nästan klar med skrivandet nu, men ändringar förväntar jag mig. Nu dags för stärkade MAT och sedan dags för pubkväll! Första pubkvällen på året, på samma gamla vanliga Murphy's, lär innebära många nya ansikten på en och samma gång!
Tjo! (Märker kanske att jag inte är deppig längre?)
Igår gick samma gäng, inklusive en jättretrevlig Brasiliansk kille vid namn Artur (när han uttalade det första gången hängde jag inte med alls. Mitt "superminne", som gör att jag är extreeeemt dålig på namn, hjälpte mig inte alls. Men, hjälpen kom när han sa "It's like the king! King Arthur, but without the h! Hans namn är nu lagrat!) till galleriet. Rolig kuriosa; Julie och Artur kommer från samma lilla stad i Brasilien (de tycker nämligen att en stad på 1,5 miljoner invånare är liten - tacka vet jag Linde med sina elva tusen. Punkt.), kände inte varandra innan och är de enda från Brasilien på skolan. Vilket sammanträffande va?? Hur som, tillbaka till ämnet. Galleriet. Det började med målningar av änglar och Jesusar och jag var rätt uttråkad. Menade på att det nog inte var något för mig, men DÅ! Då kom vi till en annan avdelning speciellt för en konstnär vid namn Paul Sandby. Jag och Artur förälskade oss i hans enkla stil, vattenfärg och bläck, och gick från en tavla till en annan och höll oss fascinerat kvar i minst en timme. Efter vankades det varm underbar choklad på Starbucks och sedan fick jag springa hem och äta något innan det var dags för nybörjarkurs i Ceilidh! Efter att ha gått på så många Ceilidhs kan man kanske tycka att jag borde ha känns mig hemma, men icka sa nicke! Vals- och polkabitarna visade sig vara rätt krångliga ändå! Fast, kan väl skylla detta på att jag fick vara "kille" i dessa danser, eftersom vi var övervägande tjejer denna gång.
Idag var det raka vägen hem, för att städa mitt rum och skriva Personal Statement. Nästan klar med skrivandet nu, men ändringar förväntar jag mig. Nu dags för stärkade MAT och sedan dags för pubkväll! Första pubkvällen på året, på samma gamla vanliga Murphy's, lär innebära många nya ansikten på en och samma gång!
Tjo! (Märker kanske att jag inte är deppig längre?)
Paul Sandby
Back on track!
Ok, så är man tillbaka då. Hemresan gick finfint, förutom den lilla detaljen att flyget var mer än tre timmar försenat... meeeen, vad kan man vänta sig av Ryan Air...? Kom ju i varje fall tillbaka tillslut!
När jag väl hade kommit tillbaka innanför dörrarna runt halv tio sådär och gått till köket för att se om det fanns något ätbart hände något lite irriterande/skrattretande; min egen dörr gick i baklås och det med min nyckel på insidan...! Dessa dörrar ska man låsa själv, så det här skulle inte kunna hända. Som tur var fanns det en till tjej i korridoren, så jag fick låna hennes telefon och så letade vi reda på ett "SOS-nummer". Killen kom inom tio minuter och jag kunde snart andas ut igen. Puuuh! Glad att de hände då, med hjälp inom räckhåll och inte någon av de gånger man gått till köket i pyjamas sådär riktigt sent och hämtat den varma vetepåsen från mikron... DET hade inte varit lika kul!
Nu ska jag tillbringa en stund med att försöka skriva ett personligt brev om mig själv, som jag måste skicka till universiteten här borta när man ansöker. Skynda skynda, lite tid!
När jag väl hade kommit tillbaka innanför dörrarna runt halv tio sådär och gått till köket för att se om det fanns något ätbart hände något lite irriterande/skrattretande; min egen dörr gick i baklås och det med min nyckel på insidan...! Dessa dörrar ska man låsa själv, så det här skulle inte kunna hända. Som tur var fanns det en till tjej i korridoren, så jag fick låna hennes telefon och så letade vi reda på ett "SOS-nummer". Killen kom inom tio minuter och jag kunde snart andas ut igen. Puuuh! Glad att de hände då, med hjälp inom räckhåll och inte någon av de gånger man gått till köket i pyjamas sådär riktigt sent och hämtat den varma vetepåsen från mikron... DET hade inte varit lika kul!
Nu ska jag tillbringa en stund med att försöka skriva ett personligt brev om mig själv, som jag måste skicka till universiteten här borta när man ansöker. Skynda skynda, lite tid!
